Apple Vision Pro: Vad är egentligen “spatial computing”?

Apple gör allt för att undvika att kalla Vision Pro för ett virtual reality-headset. Eller augmented reality, mixed reality eller någon annan “Reality”-grej. Vi skrev lite om vad alla dessa termer betyder förra året och samtliga gäller för Apple Vision Pro, men det är också annorlunda än andra headset.

Istället brukar Vision Pro kallas för en “spatial dator” och själva användandet av en sådan för “spatial computing”. Är detta ordval ett cyniskt marknadsföringsknep för att motivera det skyhöga priset samt det sena inträdet på detta växande teknikområde? Eller är spatial computing något annat än virtuell, förstärkt eller blandad verklighet?

Svaret är: det är lite av varje. Enligt alla normala mänskliga mått är Apple Vision Pro ett mixed reality-headset, med en ratt för att växla mellan VR- och AR-vyer. Men det utför spatial computing, vilket är något av ett paraplybegrepp som omfattar de flesta AR- och VR-grejer, men även andra saker.

Definition av spatial databehandling

Det finns ingen allmänt accepterad definition av spatial computing, men Wikipedia gör ett bra jobb med att försöka.

Traditionell databehandling verkar ske inuti datorn och är begränsad av densamma. Det är bakom glasskivan på din laptop, smartphone, surfplatta eller vad det nu kan vara. Du interagerar med den inom dessa gränser (du petar på glaset, eller manipulerar en markör eller ett tecken på skärmen inom skärmens gränser). Och allt som datorn genererar interagerar bara med andra saker som datorn genererar.

Spatial computing verkar ske i utrymmet runt användaren. Det är i ditt vardagsrum, på ditt bord eller till och med i en virtuell 3d-miljö som omger dig. Du interagerar med den i detta utrymme – oavsett om du använder dina händer eller styrenheter rör du, knackar, tar tag, nyper eller flyttar saker i vad som verkar vara utrymmet runt omkring dig, inte på en platt glasskärm (det kan faktiskt vara en plan skärm framför dina ögon, men interaktionsytan är “utrymmet runt omkring dig.”) Beräkningsobjekt interagerar med varandra och utrymmet runt omkring dig. De vilar på ditt bord, studsar mot dina väggar eller ändrar bara perspektiv när du fysiskt rör dig runt dem.

De flesta högkvalitativa moderna virtual reality-upplevelser är därför spatial computing, liksom de flesta augmented reality-applikationer. Faktum är att Magic Leap använde termen spatial computing redan 2020, tre år innan Apple Vision Pro lanserades.

Men spatial computing behöver inte vara VR eller AR. Apple har pratat mycket om spatial audio, och det är ett bra exempel – om ljud verkar komma från utrymmet runt användaren på ett interaktivt sätt (ljuden verkar behålla sin plats i miljön även när användaren rör på huvudet), kan det anses vara spatial computing om det är en del av ett in-/utdatasystem för datorer.

De där hologramborden som du ser i alla sci-fi-filmer, där huvudpersonerna interagerar med flytande grafik skulle kunna betraktas som spatial databehandling. Samma sak kan sägas om Star Treks berömda Holodeck.

Disney

Hur passar Apple Vision Pro in i bilden?

Så även om spatial computing inte behöver levereras med ett VR- eller AR-headset, innebär det nuvarande teknikläget att det i princip måste göra det.

Ja, Apple Vision Pro är ett headset för blandad verklighet. Det kan spela upp innehåll från virtuell verklighet eller, tack vare en enorm uppsättning sensorer och högupplöst video, innehåll från förstärkt verklighet. I båda lägena kan du interagera med saker i 3d-utrymmet runt omkring dig med hjälp av dina händer och ögonstyrning.

Det är korrekt att säga att det är en mer avancerad version av saker som redan har funnits där ute under en längre tid (särskilt Meta’s Quest-serien).

Men det betyder inte att spatial computing är en lögn eller bara ett marknadsföringstrick. Det är bra marknadsföring – även om Meta Quest 3 definitivt är en spatial dator marknadsförs den som ett mixed-reality-headset, och Apple kan ge sken av att det sju gånger högre priset är motiverat genom att antyda att det inte är samma typ av produkt. Men att använda termen spatial computing är mer än bara ett marknadsföringstrick. Det är också en indikation på vart Apple är på väg.

I slutändan siktar Apple in sig på en helt ny teknikera. Databehandling skedde på stationära datorer. Med bärbara datorer kan du ta med dig datorn och enkelt flytta den någon annanstans. Med mobila datorer kan du faktiskt använda datorn när du är på språng, och din position blir en viktig del av hur du interagerar med enheten. Och nu verkar spatial computing faktiskt ske utanför datorn, i utrymmena runt omkring dig.

Headset för blandad verklighet är bara början. Det finns redan en teknisk väg mot kvalitetsglasögon för förstärkt verklighet under de kommande åren (Google Glass var en heads-up display, inte AR), men de ramverk, tekniker och överväganden som utvecklare behöver hantera för den här typen av databehandling gäller även för långtgående idéer som hologram. Det är en ny grund, en ny stegvis förändring inom databehandling, och en som har årtionden av användbar tillväxt framför sig.

Översatt av Petter Ahrnstedt