Krönika: När Plusmodellen blev det nya normala

Jag skrev en krönika för ett par år sedan när jag valde att lämna iPhone 6 Plus då den var alldeles för otymplig. Nu har jag återigen valt att testa på Plusmodellen med iPhone 7 och helt plötsligt inser jag att det är den perfekta storleken.

Vad lustigt det är, det där med hur saker och ting förändras. När både iPhone 6s och 7 kom fanns aldrig Plusmodellen som ett alternativ för mig. Been there, done that. Jag hade testat och insåg i ärlighetens namn att en iPhone Plus absolut inte var något för mig, den var alldeles för stor och obekväm att hantera helt enkelt.

Ändå fick jag ett infall efter mina första smekmånader med iPhone 7 (som jag fullständigt älskade). Något så trivialt som Porträttläget lockade hobbyfotografen inom mig kraftigt. En funktion som viskade till mig sent om nätterna om dess förträfflighet med hur jag skulle kunna föreviga mina barn på Instagram lite bättre och lite snyggare.

Men inte fan kan man väl gå emot sina värderingar för en funktion som Apple använder som enda säljargument för Plusmodellen? Jo, visst kan man det.

Sagt och gjort, under 20 min på en lunchrast skedde bytet utan ett riktigt propert farväl av min 7:a (förlåt, payback is a bitch), jag trodde nog att vi skulle ses ganska så snart igen. Men något var annorlunda den här gången, det kände jag direkt vid uppackningen. Den upplevdes helt plötsligt inte alls så grotesk, den kändes förvånansvärt bra i handen och framförallt, den låg bra i mina jeans. Så pass bra att jag köpte två par till av samma modell bara för att framtidssäkra mig. Helt sant.

Tillbaka till storebror iPhone. Jag var som sagt redan vid uppackningen förvånad och är det fortfarande. Den känns fullt normal att hantera, displayens storlek är underbar och batteritiden är inget jag behöver tänka på längre. Bara det. Jag är alltså nu fast vid övertygelsen att storleken har betydelse, större är bättre. Men så vill jag minnas att jag kände senast också, vilket jag också gjorde. Då med något förhastade slutsatser och denna gång med ett par väsentliga skillnader.

Jag tror problemet eller tröskeln att kliva över då för två år sedan var att jag gick från en iPhone 5s till 6 Plus. Ett ganska så stort steg från 4” till 5,5”. En gigantiskt skillnad storleksmässigt, inte minst för mina jeans. Muskelminnet för händerna kan man utveckla och lära sig med tiden men just den då obekväma ”bulan” i byxorna (nej inte den, längre till höger) var jobbig att handskas med. Nu är jeansen nya och jag har fått vant mig med en större storlek stegvis.

Den andra stora punkten, visserligen en mindre faktor än ovanstående, är ändå det faktum att Jet Black (Gagatsvart) ger ett förbaskat bra grepp. Tack vare sin specialbehandlade yta blir aluminiumet aldrig halt utan greppkänslan är nästintill identisk till glaset på framsidan. Det gör faktiskt att jag inte upplever iPhone 7 Plus otymplig. Konstigt, för det var ett av mina största bekymmer första gången jag besökte Apples största iPhone.

Så nu när användandet känns normaliserat, hur upplever jag då den funktion jag sökte främst, Porträttläget? Kort sagt; inspirerande. Värt att byta enbart för den funktionen? Absolut inte. Men som i vilken romantisk film som helst så fanns det så mycket annat att upptäcka att slutet ändå blev finare och bättre än det jag sökte i utgångsläget.

Om jag får grotta ner mig en liten stund i Porträttläget så kan det bjuda på enormt fina bilder. Jag menar sådana bilder som man på riktigt har svårt att tro kommer från en telefon. Men trots att Apple sin vana trogen gjort det enklare än vilken systemkamera som helst (hur sjukt är det inte att ens jämföra?) så är resultatet väldigt beroende på yttre omständigheter som en som jag ovan hobbyfotograf inte alltid vet hur jag ska hantera. Framförallt är det tillgången till ljus (vilket ljus spelar också roll) som är A och O här. Jag tänker ofta, varför blir den bilden bra men inte den andra?

Ibland får jag till en fullträff men oftast blir ett Porträtt-foto ett klassiskt Nja. Det är svårt och jag känner oftare ett behov att behöva gå in och redigera i efterhand (vilket jag heller inte har full koll på) för att uppnå bättre resultat. Helt i hand med en vanlig systemkamera vill säga, fast med fördelen att kunna göra det direkt från sin hand. Så det jag vill säga är att funktionen absolut ger ett mervärde, kan ge magnifika stunder ett stort plus i förevigandet men att det krävs en del kunskap eller tur.

När jag använder frugans iPhone 6s lockar den inte längre, det smidiga enhandsgreppet kan som ensam egenskap inte hålla mig kvar och det faktum att jag inte känner någon åtrå alls är ett kvitto på att jag numera titulerar mig som Plusanvändare. Det hade jag faktiskt inte väntat mig.

Inlägget Krönika: När Plusmodellen blev det nya normala dök först upp på iPhoneGuiden.se.